Isoleringsförmåga  

Den beräkningsmodell som tidigare funnits för att bestämma ett materials isoleringsförmåga (det s.k. Lambadvärdet) är uråldrigt och inte relevant.
Boverket och Professor Christer Harryson har tillsammans med bl.a. KTH och Chalmers arbetat för att få till en ändring i byggbestämmelserna.
De har bl.a. följande förslag:
- Arbetsutförandebrister beaktas med större korrektioner än hittills.
- Egenkonvektionens inverkan på värmeförlusterna måste beaktas i ökad utsträckning, framförallt i takkonstruktioner med öppna ytor och lösull.
- Uppgifter om luftgenomsläppligheten bör dokumenteras för alla isolermaterial.
- Påtvingad konvektion p.g.a. blåst, temperatur och ventilationssystem beaktas.
- Materialprovningsmetoder anpassas mer till verkliga förhållanden. Detta gäller i synnerhet lösfyllnadsisolering som f.n. rutinmässigt testas med provtjocklekar på 2x50 mm och nedåtriktad luftström.

Sammanfattningsvis beror den stora skillnaden i isoleringsförmåga på tre faktorer, lufttäthet, värmekapacitivitet och konvektion.

Lufttäthet

Cellulosa lösull är en högdensitetsprodukt, dvs. materialet är mycket tätt och har därmed en hög densitet. Tack vare den goda tätheten och en tyngd på ca: 50 kg/m3 i väggar och snedtak förhindrar man luftströmmar (konvektion) i isoleringen. Lufttätheten gör även att materialet har en hög värmekapacitet.

Luftström (m3/h) är för:
Cellulosa
Mineralull
2,0 Pa
0,11
0,24
3,5 Pa
0,17
0,32
4,5 Pa
0,20
0,36
6,0 Pa
0,25
0,43
50,0 Pa
1,21
2,33
vid en densitet av 46-63 kg/m3


Värmekapacitivitet

Det är den energimängd som åtgår att uppvärma materialet med massan 1 kg, 1 grad Celsius. Är värdet högt har produkten således en stor tröghet. Det beskrivs ofta som en bra ackumuleringsfunktion. Värdet för Glasull är 670 joule/kg. Stenull har 860, medan Cellulosa har ca: 1550.

Konvektion
Lösullsisoleringar är porösa, innehåller därmed stora mängder luft, och har ett öppet porsystem där inre luftrörelser kan uppstå på grund av temperaturskillnader. Även luftrörelser vid ytor, orsakade av exempelvis vind, kan ge upphov till luftrörelser inuti isoleringen. I båda dessa fall ökar de inre luftrörelserna värmetransporten i lösullsisoleringen, så kallad naturlig konvektion eller påtvingad konvektion uppstår.

Luftrörelser i och kring taket påverkar inte bara värmeisoleringens funktion utan även fuktbalansen i konstruktionen. Att ha kunskap om fukt- och värmetransport genom luftrörelser, så kallad konvektion, är avgörande för en riktig byggnadsfysikalisk dimensionering av ett vindsbjälklag. Fel i dimensionering eller utförande kan inte bara ge höga uppvärmningskostnader och dålig komfort utan även omfattande fuktskador som ger dålig innemiljö och riskerar konstruktionens beständighet.

Isolermaterial som är känsliga för luftrörelser ska, enligt Boverkets riktlinjer, förses med vindskydd om det finns risk för luftrörelser längs isoleringens yta.

Celulosa har genom sin höga densitet och sitt låga värde för luftgenomsläpplighet mycket låg inre konvektion. Fibern består av cellulosafibrer, dvs. växtfibrer, vilka även innehåller luft som bidrar till att binda effekt vid anblåsning. M.a.o. hela energin i isoleringen blåser inte bort när den utsätts för vindpåverkan.

En vindhastighet utomhus på 6 m/s kan orsaka en vindhastighet på cirka 1,5 m/s parallellt med värmeisoleringsmaterialet i ett ventilerat vindbjälklag.

Den naturliga konvektionen startar vid en temperaturskillnad av ungefär 15 C för glasullen, 22 C för stenullen, och inte alls för cellulosan inom undersökta temperaturnivåer.

Enligt tekn. dr Mihail Serkitjis vid Chalmers Tekniska Högskola så är Värmekonduktivitetstalet för:
Stenull 0,044
Glasull 0,055
Cellulosa 0,033

Som många andra större fastighetsägare gjort, så har bl.a. Sandvikens kommun utvärderat och undersökt vindsbjälklagsisoleringen. Första gången 1991 och den senaste 1996. Deras utvärdering av värmeledningsförmågan visade följande Lambadvärden.
Vitull 0.066
Rockwool 0,058
Cellulosa 0,039
(det bästa värde man kan få inom isolering = nollvärdet är 0,027).